Eller inte.
Det är så man förväntas känna. En gravid kvinna ska automatiskt vara strålande lycklig och inte vilja vara annat än moderligt vackert gravid.
Helst ska man gå runt med ett skenheligt leende och längta till mammaledigheten och långa vaknätter är INGET problem. Man ska träna som vanligt på gymmet och powerwalka med glädje minst en timme dagligen "för att det känns så bra och är det bästa för bebisen" Man ska gå ner sina 8 kilon två dagar efter förlossningen och har sina jeans i Strl 36 på sig, utan häng och bristningar.
---
Herregud vad jag önskar att jag var en av dessa kvinnor. Utan problem, utan smärtor från helvetet.
Det är så mot naturen att klaga över något under en graviditet eftersom det "inte är någon sjukdom". Det är bara att bita ihop, le och försöka vara glad trots att foglossning får underlivet att kännas som ett stort svart hål av knivskarp smärta, trots att varje steg är vidrigt och att det bara känns riktigt bra när man sover.
"Tänk på att det kommer något gott ur det" JA jag VET! Men det är en förbannat klen tröst när tolv veckor känns som resten av livet. JA jag har valt det själv men det är ändå tröstlöst och orättvist att se dessa problemfria kvinnor när verkligheten för mig är hypothyreos, vagusnerv i kläm (orsakar ofrivilliga kräkningar vid böjning framåt och tunga lyft) och så denna jävliga foglossning. (och en del annat som ni verkligen inte vill veta).
Hade en människa haft denna smärta utanför graviditet hade läkarna genast skrivit ut starka smärtlindrande tabletter, men det går såklart inte nu eftersom det skadar barnet. Jag vill såklart också det bästa för mitt barn men är det så fel att vilja det bästa för mig med under min graviditet?
Jag vill det bästa för mig och att gå hemma och lida orsakar i värsta fall en depression och det, mina vänner vill jag inte att min värsta fiende ska drabbas av.
Jag läser i en mammatidning om en kvinna som leende tillbringar fem månader i sängen för sig bebis skull, om och om igen. Hon har fyra barn!
Vart kommer dessa kvinnor ifrån? Vilken planet? Jag tillhör inte den kategorin, jag får redan nu höra av Eden hur tråkig jag är eftersom jag inte kan göra saker med henne längre, vad är det för morsa åt befintligt barn?
Så jag stapplar på, med smärta, i 92 dagar till och bestämmer mig för att detta är sista barnet. För allas skull.
----
Så. Nu har jag gnällt färdigt om den saken. Utmaning idag är att ta sig hem från London med sanslöst mycket leksaker i bagaget och överleva denna dag efter en sömnlös natt p.g.a smärtor från foglossningen. Det blev ett stort bakslag igår kväll eftersom jag tydligen gått för mycket, trots att jag verkligen försökte ta det lugnt och tänka på hur jag rörde mig.
Nåja, det kanske inte var så smart att dra iväg på resa under sen graviditet men nu är inga fler resor bokade, nu ska jag ta hand om mig själv dessa 92 resterande dagar och längta efter förlossningssmärtan eftersom den åtminstone går över regelbundet, det ät ingen långvarig plåga.
