Jag oroar mig inför lämning imorgon, Emanuel gråter på ett oroväckande sätt, inte smågråter, utan ångestvrålar. Känns fruktansvärt att lämna och imorgon ska jag lämna för första gången.
Eden vill inte vara på fritids, hon har ont i magen och ikväll sa hon att hon ville vara sjuk så hon slapp gå. 98 barn på fyra pedagoger låter helt galet! Jag skulle inte heller vilja vara där.
Det värker i hela kroppen av oro för mina små barn, det känns så fel att tvinga iväg dem när de inte vill. Eden vill vara i skolan som tur är, det är fritids som är hemskt.
Fy fy. Vi har sagt att vi testar i september, annars måste någon av oss gå ner i tid. Jag skulle gärna vara hemma på halvtid och göra allt för barnen men då går det inte ihop.
Vi börjar storligen ifrågasätta vårt livsval.
Är det värt det? All press och slit som vardagen innebär? Det måste finnas en bättre lösning.
Fina dagispojken!
Fina Eden på bio igår med bästa vännen Leona.
