Så, hur går det då?

Från stan till landet? Hur är det egentligen? Nu har det gått fyra månader och jag har fortfarande inte förstått att vi faktiskt bor i Äppelbo på riktigt. Det känns lite som en tillfällig lösning, det beror nog på att de senaste fem lägenheterna har varit "en tillfällig lösning". 

Eden trivs hur bra som helst i skolan och har fått många kompisar, hon har med sig kompisar hem och allt verkar fungera jättebra! Skolbussen är nog roligast av allt och att de får gå på simskola på gympan. Stort! Hon går på dans och fotboll (bollskoj) och hon pratar som Gunde. 

Emanuel går på "ara dagis" som han själv säger (andra dagiset) och springer in varje dag. Han tycker att det är toppen och ville dit i lördags. Det är ett gott betyg. Det är så typiskt liten by på något vis när Edens lärare är min morbrors sambo och Emanuels förskollärare är min systers kusin. 

Vi har dock haft en väldigt lugn period eftersom Erik varit arbetslös, men nu ser det ut som att ekorrhjulet snurrar igång igen! Jag är tacksam att jag har mormor och morfar nära, som hämtar lilleman lite tidigare på dagarna. Det kanske går in nu att vi bor här permanent när den riktiga vardagen blir verklighet. 

Jag älskar att komma hem på dagarna, när jag svänger in på gården får jag en känsla av "äntligen semester" i hela kroppen, varje dag. Det är nog för att vi alltid hade semester när vi åkte hem till byn. Det vore härligt om känslan stannade kvar i kroppen länge! 

Jag trivs på jobbet och börjar vänja mig vid att pendla till Mora (9 mil enkel). Jag åker inte varje dag, eftersom jobbet varvas med möten och utbildning i Stockholm och lite annat. Jag måste ha varierade dagar, annars får jag panik! Det här passar mig perfekt! 

Slut på rapport. :-)