Träning som livsstil

Idag kom en sån dag. En sån där skitdag då jag inte vill träna alls. Jag har beredskap på jobbet två nätter denna vecka eftersom inte ens bemanningsföretagen kan hjälpa oss med alla pass i sommar. Sjuksköterskebristen verkar aldrig ge sig, samma visa varje sommar. Iallafall så kan jag inte sova när jag har beredskap så idag fanns inga krafter att ge sig ut och springa.

Men jag gjorde det. På en dålig tid (1.03.00) men strunt samma, jag sprang den där milen jag hade tänkt och nu är jag hur pigg som helst och hoppas på en natt med bättre sömn, så att jag tar mig iväg till gymmet imorgonbitti. 

Jag tänker skaffa mig tydliga muskler lagom till jul, ett riktigt roligt projekt har inletts och jag är spänd inför resultatet. 

Jag är så glad att jag kommit till den punkt då jag måste träna, oavsett vad som händer. Helt underbart. 

Jag som hatade och skolkade så ofta jag kunde från gympan i skolan, vem kunde ana detta?