Morgonträning och vemod

Som tur var kände jag mig pigg när klockan ringde. Klockan förresten, det var Emanuel som vaknade och var piggelin 05.45 så det var inte alls jobbigt att gå upp och gå till gymmet efter en drös med leenden. Det är så härligt att mötas av ett stort leende av den där lilla tjockisen varje morgon, då försvinner all trötthet direkt.

Svart kaffe med kokosolja i. Mums!

Vikten står tvärstill så jag har slutat med mjölk och grädde i kaffet, jag tror att det är stora boven till att jag hamnat på en viktplatå. Det är inte ett dugg roligt när man kör en rivstart och vill ha resultat. Nå, jag vet att det kommer, men tålamod är inte min starka sida.

Lilla Emanuel, bara några dagar gammal i en på tok för stor pyjamas i strl 56.

Imorse gjorde jag en rensning i hans kläder. Han har växt ur storlek 56 och jag blev tårögd, det känns jobbigare än jag trodde att rensa ut allt definitivt och se att han blir större, min sista ljuvliga bebis. Den här gosiga pyjamasen ska dock sparas i en liten låda tillsammans med andra fina små kläder. Den har Herman, Ingrid och Eden haft före honom, vilket är mysigt.