Jag vet inte om jag sagt detta offentligt på bloggen men efter Edens förlossning fick jag en förlossnings/amningsdepression. Det gick så långt att jag till och med fick antidepressiva tabletter. De hjälpte på ett bra sätt. Men det som verkligen kickade ur mig ur depression var min "satsning" (stort ord, jag är knappast någon idrottare men hittade inget bra ord) på Göteborgsvarvet. Dvs långdistanslöpning.
Jag trappade ut medicinen och har mått bra sedan dess.
Jag är rädd för samma sak denna gång speciellt efter den här förlossningen, men jag tror (är övertygad om) att jag kan mota det med träning!
Så. Jag är inte hysterisk att få tillbaka min figur, jag är hysteriskt rädd för en depression. På grund av detta har jag inte pressat mig att amma heller.
Just sayin'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar