Njaeeeeee om man skulle ta och komma igång kanske...

Jag har äntligen vågat ställa mig på vågen. Hujedamej säger jag bara.

14 kg har jag kvar att jobba bort. Nu är antibiotikakuren avslutad, jag känner mig som mig själv igen och har ingen anledning att sitta på sofflocket. Dessutom är vi bjuda på bröllop på pingsthelgen och det vore väldigt skoj att komma i en fin klänning och känna sig någorlunda i form.

Än så länge är det på tok för tidigt att träna, alltså på riktigt träna på gym och liknande, men jag ska åtminstone ta mig ut en timme om dagen på barnvagnspromenad.

Sen undrar jag en sak. Varför är det så OMÖJLIGT att köra pilates framför tv:n i 30 min på kvällarna? Det finns många bra post-preggo-pilatespass på youtube men VARFÖR är det så segt att sätta igång?  Det vore skoj att köpa en yogamatta och köra, men 99% säger mig att det inte kommer att bli av.

Att ha tjejmilen som mål känns väldigt avlägset, men kanske? 

Om kroppen vill?