Botten är nådd

Varning för gnällinlägg.

Jag är en stor icke-fan av sociala mediers fantastiskt polerade yta så här kommer en motsats.

Nu är foglossningsbotten nådd. Jag.kan.inte.gå.

Det här var det vidrigaste hittills. Jag har Eden hemma idag eftersom jag inte kunde ta mig till Gittan imorse. Efter lite vankande  här hemma och övertro på mig själv "äsch, det går bra, hur svårt ska det vara", så skulle vi ta oss till ICA och köpa lite gott till ikväll och till traditionsenlig lördagsfrukostbuffé.

Nu med facit i hand så var det verkligen ingen bra idé. Jag kan inte ta mig framåt. Jag kände mig som den största veklingen i historien när jag stapplade fram en cm åt gången med tårar rinnande, mitt på stan, som ett vrak. Fy tusan vad jag skämdes.  Det här var den mest bedrövliga nervsmärta jag känt. Förlossningen är piece of cake kan jag meddela, jämfört med det här.

Ni som känner mig vet att jag ALDRIG är sjuk eller dålig eller skippar något i onödan, men nu är jag där. Jag klarar inte vardagen längre och jag är glad att mötet i eftermiddag blev inställt, jag hade inte tagit mig dit. Ja i taxi isåfall och det har jag ingen lust att kosta på.

Eftersom det inte räcker här, så kan jag ju fortsätta jävligheten med att jag ramlade igår och stukade foten, gudskelov bröt jag inget men den gör också satans ont och jag haltar bara pga den. Som om inte ovanstående problem inte var nog?

Jag MÅSTE inse att det inte går längre, att jag MÅSTE lägga mig ner och försöka ta det lugnt.

Att det ska vara så satans svårt att begripa, jag vill ju inte! Jag vill göra saker när jag är ledig och inte ligga bort alla dagar....

Gissa om jag vill få ut den här lilla killen NU. Ge mig förlossningssmärta, inga problem.