Jag - en Spara

Jag har sparat jämt. Så länge jag kan minnas har jag försökt spara mina kronor. När jag var sju år och fick fem kronor i veckopeng minns jag hur nöjd jag var när jag kunde växla in det hos mamma efter en tid och få min allra första femtiolapp.

Nu är det likadant. Mina fickpengar är på samma nivå som 2002 när jag var student. Om jag ska göra större inköp så planerar jag in det varje månad så att jag alltid hamnar på samma fickpengar-nivå, ca 2500kr.

Det här börjar bli lite tråkigt. Jag får ångest om jag köper ett linne, ångrar mig nästan varje restaurangbesök. Jag vill LEVA och kunna NJUTA av att äta ute, eller ta ett glas spontant på stan. Jag har pluggat hur mycket som helst och jobbat arslet av mig för att få en skaplig lön och så lever jag på studentminimum fortfarande. Jag ska inte klaga, jag unnar mig visst fina grejor, men det spontana uteblir, eller att njuta av det spontana uteblir.

Hur ska jag skriva detta så att det inte uppfattas som ett alltigenom bortskämt I-landsproblem? Eller förresten, det är precis det det är. Jag är en bortskämd 80-talist!

Men bara för en månad, önskar jag att jag kunde bli en slösa, som brände hela lönen på spontanshopping, fina kläder till Eden, roliga restaurangbesök och några glas på stan och framförallt att jag njöt av varje sekund utan att känna: "var det värt det?"

När jag sparat ihop till det jag ska, då ska jag börja njuta lite mer av livet. Jag tänker spara varje månad, men inte så här mycket...